Jag är normalt inte mycket för racerapporter, men en ironman är ju lite av en upplevelse utöver det vanliga så nu tänkte jag berätta lite om loppet i lördags!

Simningen:

Inte den snabbaste banan men lugna vatten och bra vattentemperatur! Tur att det var en liten sjö, på en vecka steg temperaturen från 13 grader till vad som utan problem var över 16 grader. Glad för att det inte blev kortad simning och jag lyckades faktiskt komma upp 3:a ur vattnet!! Försökte hänga på de två snabbare tjejerna vid start men det gick för fort så jag visste att det inte skulle hålla. Sen var det faktiskt jag som simmade snabbast av övriga, men jag var så dålig på att navigera! Jag har bara simmat 20min i öppet vatten innan, och jag drar väldigt mycket till höger av någon anledning så varvet blev onödigt långt när vi hade bojarna på vänster sida. Drog ifrån en av tyskorna men mötte henne ändå vid varje boj, så efter halva varvet bestämde jag mig för att lägga mig på fötter och låta henne sköta navigeringen. Efter varvningen på land hade vi ju dock bojarna på höger sida och då gick det bättre med navigeringen, så jag kunde skapa lite lucka! 1.02 känns ok, helt klart åt rätt håll då jag siktar på att ligga under timmen.

Cyklingen

Hade vinden legat som den nästan alltid gör, från nordväst så hade vi haft medvind hela vägen från Herning till Billund (90km). Men nu låg den såklart från öst tävlingsdagen till ära. Väldigt svag vind dock så det var inte så farligt! Jag hade större delen av startfältet, inklusive segraren bakom mig när jag gick ut på cyklingen, men hade som strategi att hålla igen lite de första 4 milen då det brukar ta ett tag för benen att komma igång.

En sak som tävlingsorganisationen gjorde fantastiskt bra var att implementera en 20 meters draftingregel i proffsklassen, samt att släppa herrarnas age groups 18-44 mer än 20min efter oss, vilket gav oss damer chansen till en rättvis cykling! Verkligen något som alla arrangörer borde ta efter.

Det är på cyklingen jag vet att jag är stark, men jag vet också att en platt bana med lite motvind är sämsta möjliga förutsättningar för mig som gärna vill ha uppför och vind i ryggen. Hyggliga watt men inte mer på cykeln i början och tyvärr kom jag aldrig igång som jag hade hoppats, utan efter 3 timmar blev jag bara segare och segare och kunde bara ligga runt 150W sista timmen vilket är väldigt lågt för mig. Kanske fick i mig väl lite energi, men framförallt hade jag nog behövt några fler långa cykelpass än vad jag har lyckats få till i vår! 5.15 blev cykelsplitten till slut.

Löpningen 

Sprang ut ur T2 med ganska bra känsla ändå! När jag tittar på splittiderna i efterhand ser jag att jag låg ganska nära vad jag hade tänkt mig, och såg fram emot att få gel-langning vid 6km. En miss i kommunikationen gjorde dock att jag inte fick något där. Tog sportdryck vid de allmänna langningstationerna och hoppades på bättre lycka på varv 2 (av 4). Benen började stumna ordentligt efter första varvet och det slutade kännas som löpning och mer som överlevnad. Det kändes som att det här med ironman kanske bara var en engångsföreteelse för mig och det är dags att klippa sig och skaffa ett jobb. Jag överlåter det här med ironman till idioterna. Men jag får ju för bövelen se till att gå i mål på min sista ironman iallafall!

Langningen uteblev även på varv 2 och vid 15km fick jag rejäla magkramper som tvingade mig att stå still och gå i perioder. Fördrev tiden på de sista två varven med att prata med diverse agegroupers som höll samma pace som mina timmerstockar till ben, jag skulle ju ändå bara i mål. På varv tre fick jag langning, men då var det ju redan lite för sent. Väldigt lockande att kliva innan jag skulle gå ut på sista varvet, men jag visste att placeringen skulle innebära prispengar iallafall, det fick bli moroten för varv 4 som även innehöll ett ostressat toabesök.

Jag är faktiskt jätteförvånad att maratiden ändå landade på 3.40, jag trodde med säkerhet att det skulle bli över 4 timmar eller nåt. 10.03 och en 8:e plats blev det till slut, och såhär i efterhand kan jag känna att jag nog ändå håller ganska hög lägstanivå! Och dagen efter kände jag att jag nog trots allt tillhör de där idioterna som kör långt 🙂 Jag kommer inte att sluta med det här innan jag gjort ett lopp där jag känner att jag fått ut vad jag har i kroppen!

Nu är säsongen igång på riktigt, och nu 4 dagar senare är jag förvisso trött, men muskulärt förvånansvärt ok och taggad inför kommande tävlingar!

Summa summarum hade jag ändå en väldigt bra upplevelse i Danmark, mycket tack vare sällskapet och vår trevliga värdfamilj som gjorde allt runtomkring mycket trevligt! Värdet av att bara gå i mål i en ironman är så mycket större än man kan tänka sig under själva tävlingen och det var otroligt nyttigt för mig mentalt. Nu kan jag plocka med mig de bra bitarna, analysera och åtgärda det som gick mindre bra och gå vidare i livet en erfarenhet rikare!

 

 

Falun är en fantastisk stad att bo i som triathlet, det finns gott om andra idrottare att inspireras och lära av: simmare, skidåkare, orienterare, friidrottare och inte minst många duktiga cyklister. Att träna med cyklister är både utvecklande och roligt, och det är inte i alla städer man har lyxen att välja mellan olika blandningar av cykel- och triathletgäng om man vill ha sällskap!

Själv tycker jag att det är kul att variera sig och det blir ganska olika karaktär på passen beroende på vilka som är med. Men bland olika idrottare finns olika sociala koder och hur gör man då för att bli accepterad av de mest inbitna landsvägscyklisterna? Landsvägscyklingen är gravallvarlig fast med glimten i ögat, präglas av lite charmigt bakåtsträveri och vakande över sitt stiliga kulturarv som ser ut som nåt i den här stilen:

Ska du vara med på ett pass med mestadels cyklister kommer här några grundtips på saker man definitivt bör undvika:

• Knästrumpor
• Dyka upp med tempocykel utan att fråga först (beror på sammanhanget)
• Ärmlös tröja
• Lär dig att ta kurvor utan att tappa jättemycket fart (du överlever även om wattmätaren går över tröskel nån sekund 😉 )
• Stå grensle över cykeln med båda fötterna i (höger fot iklickad är att föredra)

Däremot bryr man sig förvånansvärt lite om val av skor, men det är fult med stora vattenflaskor osv osv.. Reglerna är många och hittas i sin fullständiga form här. Lägg märke till att du alltid kommer att anses vara lite fel i grunden som triathlet då du alltid bryter mot regel 42:

“Also keep in mind that one should only swim in order to prevent drowning, and should only run if being chased. And even then, one should only run fast enough to prevent capture.”

Är det ett pass med i huvudsak triathleter så gå för all del all in på allt som hör till om du blir lycklig av det! Och ni cyklister kan ju uppskatta att vi ändå kommit en bit på vägen sen sent 70/ tidigt 80-tal 😉

Skulle gärna skriva kommande inlägg om hur man smälter in bland simmare och löpare, men där har jag inte så mycket koll! Simmare verkar tycka genuint illa om triathleter (ingen glimt i ögat där inte som i cyklingens värld) och löpare har jag faktiskt inte tränat så mycket med men de verkar vara ett ganska så tolerant folkslag där samtalsämnen såsom EXAKT vilken kilometertid man höll i varje del av loppet samt löpskador är vanliga isbrytare 😉

Tjipp!

Dagarna rullar på och jag har knappt hunnit reagera på att större delen av veckan har gått redan. Eller hela maj månad för den delen, får en chock varje gång jag ser hur nära juni månad ligger. Har väl inte hänt så värst mycket spännande den här veckan och är för trött för att berätta nåt annat intressant, det får bli i morgon istället. Så håll till godo med lite sommartecken från Falun så länge!

 

Trevlig fredagkväll!

 

Det rullar på rätt så stabilt med träningen för det mesta här och det känns ju bra. Men i måndags var det dock tomt i tanken! Tog vilodag då, och på tisdag och onsdag strejkade kroppen om jag försökte göra något högintensivt. Torsdagen inleddes med lite mystiskt halsont, som jag lyckades bli av med genom att spendera både torsdag och fredag i halvkoma på soffan.

På lördagen cyklades det runt Siljan i fint sällskap, första gången jag gjort den turen faktiskt då jag sällan cyklar så långt! Vilan hade satt sig i kroppen på fel sätt och i början var det helvidrigt. Tyckte att det var bäst för alla inblandade om jag bara låg längst bak och höll käft, och så blev det i två timmar. Provade sen att trycka på lite i tempoposition och hade bättre tryck i pedalerna än mitt försök till intervaller i onsdags, så sen var det bara köra på! Några fler tempoökningar blev det med riktigt bra känsla, höll ihop fint i resterande 4 timmar fram till Falun och allt kändes väldigt mycket trevligare. Tänka sig vad lite vila kan göra.

Välkommen tillbaka kroppen, nästa vecka går vi in i ironman-bubblan! Nästa tävling blir Challenge Denmark om 4 veckor. Det är snart 2 år sedan jag gick i mål på en fulldistans-tävling, en hel del har hänt sedan dess så det känns spännande och nästan lite nytt!

Mitt Instagraminlägg uppfattades visst som att jag skulle vara missnöjd med att inte få något pris på Skandis GP, men så är inte fallet. Tyckte mest att det var lite humor att jag fick en lapp med ingenting. Det är svårt att motivera lika prispengar till damelit och herrelit när de är 60 man till start och vi knappt fyller upp ett startled. Till och med herrarnas seniorklass hade nästan 5 gånger så många anmälda som damelit.

Det får mig att fundera på vad det är som gör att så få damer vill ställa sig på startlinjen? Det var ju ingen superdålig standard på konkurrenterna med tanke på att tjejerna jag hade framför mig inkluderade både landslagsmeriterade och tidigare vinnare av några av de största svenska tävlingarna. (Förvisso en bit kvar till Emma Johansson-standard men hon är ju en världsstjärna). Men med så få på startlinjen blir det dels rätt tråkigt för publiken och så gott som omöjligt att hitta på något utan att spela ut sig själv.

En OS-meriterad cyklist sa att de flesta tjejer nog inte vågar köra Skandis GP för att det är så lätt hänt att man blir avhängd på den tuffa banan om man inte har det som krävs. För mig spelar det ingen större roll, jag är mycket väl medveten om att jag inte är optimalt tränad för att få syra i benen var 4:e minut men tycker ändå att det är roligt att vara med där det händer och dessutom tar i mycket mer än jag skulle göra själv på träning. Tänk om de andra tjejerna som vet med sig att de troligtvis inte hänger med i täten kunde ställa sig på startlinjen ändå, nog hade det blivit ett roligare lopp.

Väldigt vanligt i de flesta sporter att det står väldigt många fler herrar på startlinjen. Min uppfattning är att många tjejer (nu generaliserar jag grovt) som ändå dras till tävlingsscenen är så grymt tävlingsinriktade att de är livrädda för att inte vinna. På herrsidan i cykling finns en ganska stor klick som tycker att en topp-10 vore grymt, var finns de på damsidan? Jag älskar också att vinna, det är en av de absolut bästa känslorna jag vet och jag blir oftast besviken när jag inte vinner eller tar en topplacering. Det ligger i min natur. Men jag har slutat att sätta likhetstecken mellan min prestation och självkänsla.

Även i triathlon tycker jag att man märker av prestationsångesten. De som presterar på världsnivå tävlar ofta titt som tätt, men många ställer sig inte på startlinjen utan att ha laddat och formtoppat perfekt. Effekten blir att man tränar, tränar, tränar och sällan kommer till tävling. Tråkigt har jag kommit underfund med eftersom man tränar för att tävla. Våga träningstävla! Om du nu inte råkar tycka att det är just träningen som är det roliga 🙂

Du är inte din prestation. Det kan vara lätt att glömma när så mycket tid och engagemang läggs ner i träningen. Men efter tävlingen är det trots allt bara ditt ego som påverkas av prestationen och då är det upp till dig hur mycket du tänker låta självkänslan påverkas. Är din aktuella fysiska form verkligen vad som definierar dig som person? Skulle inte tro det och om någon annan skulle tycka något negativt om din prestation är det ju faktiskt deras problem som inte har något viktigare att fundera på.

Det är här det börjar bli komplicerat i förhållandet mellan att prestera och vara. För att inte bli överväldigad om det skulle dyka upp en negativ kommentar, eller alltför påverkad av sin egen uppfattning av prestationen krävs en stabil omgivning där man mår bra i vardagen. Annars är det väldigt lätt hänt att ett dåligt pass eller en dålig tävling sätter sig i huvudet och bromsar den fysiska förmågan. Man behöver må bra för att prestera men försöker man göra det omvända, att prestera för att må bra blir det förr eller senare väldigt jobbigt.

Det låter självklart men för en tävlingsmänniska som undertecknad kommer det inte helt naturligt. Men jag hoppas att det kan vara matnyttigt för någon annan att dela med sig av tankarna!

Slutfilosoferat för denna förmiddag, nu är det dags att springa lite!

Tillbaka hemma igen efter en trevlig helg i Uppsala. Skulle ju agera lagledare åt Falu CK under Scandinavian Race på lördagen men det blev det tyvärr inget av då 4 av 5 cyklister blev sjuka. Väldigt tråkigt för dem! Åkte upp under lördagen ändå och kikade, det var ju rätt trevligt att sitta på en stol i solen vid vägkanten och kika på loppet också! Helt sjukt vilken fart dessa grabbar kan hålla, tror mer än hälften av startfältet flög av.

Idag skulle jag tävla själv på Skandis GP, norra europas hårdaste varvlopp kallas det. På förmiddagen gick herrarnas seniorklass av stapeln och DSA-triathleterna Oskar och Jonatan inspirerade med en snygg långspurtsseger resp 8:e plats!

Mina adrenalinnivåer blev kanske lite väl höga på startlinjen dock! På första varvet kom jag loss i det första tekniska partiet på blöt kullersten, och tänkte att det är väl bara gasa i den tunga  uppförsbacken mot slottet så får jag se vad som händer sen. Vem vet, det hade ju kunnat gå!! Efter första varvet kom dock verkligheten ikapp och jag insåg att tempot jag satt upp nog inte skulle hålla i 14 varv till, blev inhämtad av en kvartett som jag sedan inte orkade hänga med när vi kom till backen för tredje gången då min kropp inte ställde upp på så värst mycket mer än tröskelfart längre. Mina varvtider blev 4.07, 4.28, 4.26, 4.31 och sedan höll det sig mellan 4.30-4.48 i resterande 11 varv så jag kan ju konstatera att jag var en aning optimistisk 🙂 Men jag ångrar inget, jag skapar hellre lite kaos, det är ju alltid roligt, än fogar mig i klungan för i en klungspurt är jag troligtvis ändå inte så mycket att hänga i julgranen!

Ida Erngren var vrålstark som vanligt och vann, Hanna Laxholm tog en fin andraplats och min klubbkamrat Clara Säll spurtade sig till en riktigt fin tredjeplats, grymt bra kört!

Hej!

Nu haglar det inte uppdateringar precis men det har sin förklaring i att jag känt mig som en zombie i ett par dagar. Rullar mig ur sängen, släpar mig till kaffemaskinen och hasar mig ner i simbassängen typ. Som tur är har jag lyckats lägga energin där den behövs, dvs till själva träningen. I simningen ledde jag banan på både tisdags- och torsdagsträningen, lite sjukt! Höll dessutom ihop fint idag på mitt livs näst längsta simpass på 6700m så jag klappar mig själv lite lätt på axeln.

Förutom det har jag sprungit mer än jag brukar och fick ett fint backintervallpass på cykeln med DSA på onsdagskvällen. Varmt och skönt soligt väder fastän klockan blev 19, och cyklingen gick riktigt stabilt trots slitna ben efter tisdagens banlöpning.

Till helgen blir det faktiskt ännu en tripp till Uppland! Uppsala närmare bestämt. Skandisloppet eller UNT bike weekend som det heter går av stapeln med Sveriges enda UCI-lopp för herrar, motionslopp lvg, MTB-lopp och GP. Skandis GP lovar en djävulsbacke som ska tas 15 gånger, kullersten och troligtvis regn så jag kunde såklart inte motstå frestelsen att anmäla mig. Första gången jag kör GP med bara damer och dessutom hemmaplan för IF Mantra Sports damlag där jag ingår så det ska bli riktigt kul!

Jag har dessutom fått ännu en cykellicens som Team manager för Falu CK som jag ska utnyttja på lördag, coolt va? 😉 Ska bli kul att supporta grabbarna så gott jag kan i det hårdaste cykelloppet på svensk mark!