Mitt Instagraminlägg uppfattades visst som att jag skulle vara missnöjd med att inte få något pris på Skandis GP, men så är inte fallet. Tyckte mest att det var lite humor att jag fick en lapp med ingenting. Det är svårt att motivera lika prispengar till damelit och herrelit när de är 60 man till start och vi knappt fyller upp ett startled. Till och med herrarnas seniorklass hade nästan 5 gånger så många anmälda som damelit.

Det får mig att fundera på vad det är som gör att så få damer vill ställa sig på startlinjen? Det var ju ingen superdålig standard på konkurrenterna med tanke på att tjejerna jag hade framför mig inkluderade både landslagsmeriterade och tidigare vinnare av några av de största svenska tävlingarna. (Förvisso en bit kvar till Emma Johansson-standard men hon är ju en världsstjärna). Men med så få på startlinjen blir det dels rätt tråkigt för publiken och så gott som omöjligt att hitta på något utan att spela ut sig själv.

En OS-meriterad cyklist sa att de flesta tjejer nog inte vågar köra Skandis GP för att det är så lätt hänt att man blir avhängd på den tuffa banan om man inte har det som krävs. För mig spelar det ingen större roll, jag är mycket väl medveten om att jag inte är optimalt tränad för att få syra i benen var 4:e minut men tycker ändå att det är roligt att vara med där det händer och dessutom tar i mycket mer än jag skulle göra själv på träning. Tänk om de andra tjejerna som vet med sig att de troligtvis inte hänger med i täten kunde ställa sig på startlinjen ändå, nog hade det blivit ett roligare lopp.

Väldigt vanligt i de flesta sporter att det står väldigt många fler herrar på startlinjen. Min uppfattning är att många tjejer (nu generaliserar jag grovt) som ändå dras till tävlingsscenen är så grymt tävlingsinriktade att de är livrädda för att inte vinna. På herrsidan i cykling finns en ganska stor klick som tycker att en topp-10 vore grymt, var finns de på damsidan? Jag älskar också att vinna, det är en av de absolut bästa känslorna jag vet och jag blir oftast besviken när jag inte vinner eller tar en topplacering. Det ligger i min natur. Men jag har slutat att sätta likhetstecken mellan min prestation och självkänsla.

Även i triathlon tycker jag att man märker av prestationsångesten. De som presterar på världsnivå tävlar ofta titt som tätt, men många ställer sig inte på startlinjen utan att ha laddat och formtoppat perfekt. Effekten blir att man tränar, tränar, tränar och sällan kommer till tävling. Tråkigt har jag kommit underfund med eftersom man tränar för att tävla. Våga träningstävla! Om du nu inte råkar tycka att det är just träningen som är det roliga 🙂

Du är inte din prestation. Det kan vara lätt att glömma när så mycket tid och engagemang läggs ner i träningen. Men efter tävlingen är det trots allt bara ditt ego som påverkas av prestationen och då är det upp till dig hur mycket du tänker låta självkänslan påverkas. Är din aktuella fysiska form verkligen vad som definierar dig som person? Skulle inte tro det och om någon annan skulle tycka något negativt om din prestation är det ju faktiskt deras problem som inte har något viktigare att fundera på.

Det är här det börjar bli komplicerat i förhållandet mellan att prestera och vara. För att inte bli överväldigad om det skulle dyka upp en negativ kommentar, eller alltför påverkad av sin egen uppfattning av prestationen krävs en stabil omgivning där man mår bra i vardagen. Annars är det väldigt lätt hänt att ett dåligt pass eller en dålig tävling sätter sig i huvudet och bromsar den fysiska förmågan. Man behöver må bra för att prestera men försöker man göra det omvända, att prestera för att må bra blir det förr eller senare väldigt jobbigt.

Det låter självklart men för en tävlingsmänniska som undertecknad kommer det inte helt naturligt. Men jag hoppas att det kan vara matnyttigt för någon annan att dela med sig av tankarna!

Slutfilosoferat för denna förmiddag, nu är det dags att springa lite!