Nu när jag bloggat så mycket om uppladdningen inför Alpe d’Huez triathlon så får jag väl dra fingrarna ur och berätta hur det gick också. Ibland har jag sådana dagar när kropp och huvud inte samarbetar alls, och en sån dag hade jag just på tävlingsdagen så det gick käpprätt åt h-e.
Resan i sig har ju varit väldigt trevlig, men om man ser till syftet att jag åkte ner, att träna för att sedan prestera bra på tävlingen så blev det ett riktigt fiasko. Jag hade kommit igång bra efter sjukdom, skippat både SM på olympisk och medeldistans för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att prestera på tävlingen och så kommer jag ner, inleder med att krascha och sen svarar inte kroppen alls på tävlingen. Så ja, det suger. Har nog aldrig känt mig så kraftlös på en tävling förr faktiskt.
Sträckorna som skulle avverkas tillhör inte någon av de standardiserade distanserna vilket jag tycker är trevligt. Mycket roligare att man anpassar banan efter terrängen och inte krystar fram nån konstig extrasväng som ändå inte är kontrollmätt. 2,2km simning, 115km backig cykling med 3 stora klättringar och sedan 22km löpning på toppen av Alpe dHuez. Simningen gick i klart och fint alpvatten, men var kall och trång vilket är det värsta jag vet i simväg, jag ville bara bryta efter 400m.
Växlingen gick fint och jag kom iväg ganska bra i början, mest nedför då så det gick ju köra på lite. När vi kom till första långa klättringen, Alpe du grand Serre, efter ca 3 mil avslöjades min brist på vana i långa backar. Åkte jojo fram och tillbaka i startfältet på blandad effekt och lyckades inte hitta någon känsla alls medans Jean-Claude, Philippe och vad alla nu hette stabilt nötte i sitt tempo. Kanske brände jag ut mig nån gång här, jag vet inte men nån rytm hittade jag inte. Dessutom kände jag mig lite illamående och det ville inte släppa på hela cyklingen. I nedförskörningen var jag försiktig, för med färska skrapsår var jag inte så sugen på att vurpa igen. Här kan man förlora jättemycket tid och det gjorde jag också. Uppför Col d’Ornon, nästa klättring så hittade jag faktiskt lite känsla ett par gånger men i väldigt, väldigt korta sekvenser som gick över snabbt. Tog det piano i utförskörningen ner mot Bourg d’Oisans, jag hade redan bestämt mig för att bryta men var ju tvungen att ta mig uppför den där brutala backen Alpe d’Huez ändå. Och hu vad det gick sakta. Och sen ville jag inte mer, låg ändå ca 100 år efter i tävlingen och jag åkte ner för att prestera, inte motionera.
Hänga läpp är ju väldigt okonstruktivt men lite svårt att låta bli ändå. Men det går över. Debatterar lite med mig själv vad jag ska hitta på härnäst, återkommer om det framöver 🙂
Vi kan ju vara vinnare ändå, jag och Cilla 🙂 Stort tack till Cilla och Annelie för sällskapet och bidragandet till att mina nerver hölls i skick veckan innan!
Dagarna rullar på här nere, jag har gott sällskap av Annelie och Cilla mellan passen och har kunnat träna mig riktigt trött. Önskar väl att skrapsåren på armbågen kunde läka lite snabbare, men men….
Märker tydligt att jag inte är helt van vid såna långa klättringar som finns här, man bör nog kunna träna i sån miljö regelbundet för att bli riktigt vass på det. Förutom att det är jobbigt så får jag även en hel del träningsvärk av alla nya muskler som aktiveras!
Igår gjorde jag mitt första försök på de legendariska 21 serpentinerna upp till Alpe d’Huez. Trötta ben men har inte riktigt tid att göra det någon annan dag heller så det fick bli som det blev, På Strava får man sanningen rakt i ansiktet och en liten analys säger följande: Jag gjorde det 19min långsammare än Thibot Pinot som ju vann touretappen i lördags, och 12 min långsammare än Emma Pooley. Hon är i sin tur 5min snabbare än andra dam. Alltså fattar ni hur sjukt vass hon är på klättra!! Jag körde på 58.16 och fick 22:a tid av drygt 2000 damer. 5 tjejer har varit snabbare uppför i år. Mäktigt iaf att ha gjort den, och på fredag ska jag alltså dessutom TÄVLA där!! Det blir något att minnas 🙂
Igår cyklade jag en riktigt fin väg bort till Alpe d’Huez! Sen ner de sista 4 svängarna. Fullpackat med husbilar och cyklister! Jag hade tänkt cykla lite lugnt och fint men det har en förmåga att bli stört brant ibland.. Helt omöjligt att inte cykla med ett stort leende på läpparna när jag väl kommit upp dock! Många fotopauser blev det 🙂 Tog det så lugnt som möjligt, 36 grader nere i dalen gjorde att det bara var skönt att komma upp över 1500m. Tunnare luft men strax under 30 i skuggan svarar min kropp bättre på. Idag fyller jag på med vätska och tittar på touren, i morgon blir det långpass!
Nu var det ju hemskt länge sen jag skrev igen. Blev ju frisk från förkylningen och sen har jag mest tränat på! Dessutom har de flesta semester nu så jag får passa på att vara lite social i verkliga livet istället.
Som vanligt var det segt att komma igång med träningen, men tycker det har gått ovanligt bra. Förutom simningen som varit heeelt uppåt väggarna dålig. Men det tar sig med lite kontinuitet.
Sen så har jag faktiskt tagit mig ner till Alperna nu! Tanken är ju att jag ska tävla i Alpe d’Huez triathlon nästa fredag. Det blir något helt annat än en vanlig platt svensk tävling. Något jag uppskattar väldigt mycket men är ändå skitskraj. På en bana som Vansbro triathlon vet jag ju precis vad jag ger mig in på, men detta..? Den som lever får se 🙂
Vi bor i Les Deux Alpes, stället kokar av Tour de France-feber blandat med downhillcyklister. Vackert som tusan och nära till många fina klättringar som t ex Alpe d’Huez! Den ska jag ge mig på nån dag.
Dag 1 har varit händelserik, inte bara i positiv bemärkelse. Här kommer ett utdrag i bilder!
Vaknade till detta, inga problem att komma ihåg var jag är!
Cyklade sen ner mot Bourg d’Oisans. Här kan man va!
Hade fullt med publik när jag cyklade idag 😉 Titta på touren är ett heldagsjobb.Dagens onödiga grej.
Japp, då var alltså årets första asfaltseksem införskaffat. Träffade på ett stort gäng danskar som skulle åt samma håll och cyklade med dem. Det såg ut som ett gäng som skulle köra belgisk kedja i 27km/h ungefär, så tänkte att det kan ju va skönt att mjukstarta lite. Dock var väl testosteronnivåerna i gruppen nog så höga och alla körde järnet från start. Hann börja tänka att det gick väldigt vingligt för vissa och att jag nog skulle cykla själv istället. Cyklade ikapp tätkvintetten som ändå såg ut att ha lite koll på läget, men plötsligt bromsar dom in kraftigt, utan att ge tecken och inte av nån annan anledning än att dom tyckte det gick fort utför? Jag hann inte bromsa snabbt nog och lyckades inte väja för bakhjulet framför mig. Asfalt. Aj. Blev mest förbannad på mig själv för att jag cyklat med folk jag inte känner. Är ju väldigt bortskämd i Falun med folk som kan cykla och inte gör random inbromsningar.
Men gjort är gjort! Armbågen är hårdast drabbad så får vänta nån dag med att simma. Annars mest ytliga skrapsår som tur var! Och reparatören på trek-verkstaden här i Les 2 Alpes rätade upp fästet till bakväxeln på nolltid, så snart är allt frid och fröjd igen!
Så, nu börjar jag sakta men säkert komma ur min förkylning. Drygt att det alltid ska ta minst en vecka att bli frisk för mig, kommer så gott som aldrig undan med ett par dagar som en del verkar kunna. Under den veckan brukar jag alltid vara rätt lugn i början, för det går ju över snart. Men på sisådär dag 4-5 börjar jag tappa huvudet och hoppet om att jag NÅNSIN ska kunna träna igen. För det måste ju vara flera månader sen jag gjorde det sist, känns det som iallafall. Vis av erfarenhet vet jag också att träningen kommer att kännas helt fruktansvärt dålig när jag väl kommer igång, men om ytterligare en vecka är jag igång igen.
Idag har jag simmat lite lätt, kul med fräscha muskler iallafall men det tog 400m innan jag blev trött 🙂
Från början hade jag tänkt ställa upp i SM på olympisk distans i Västerås nästa helg. Inte för att jag gjort någon specifik kortdistanssatsning, men för att cykelbanan nog passar mig väldigt bra. Det kommer inte att hinna ske några mirakel på 10 dagar, och det är trots allt ett SM. Jag vill inte komma dit i kass form så därför avstår jag.
Nu ska jag istället köra en hel del backträning och låta tempohojen stå still ett tag! Sommarens stora mål för mig ligger i Frankrike, jag är anmäld till Alpe d’Huez triathlon den 31a juli och planerar sedan att köra Embrunman, känt som världens tuffaste triathlontävling, den 15e Augusti! Båda tävlingar bjuder på brutala backar i franska alperna, sånt tycker jag är kul!
Började skriva på ett instagraminlägg men sen blev jag lite lack och så blev det långt så jag skriver här istället.. 🙂
Grymt fin triathlontävling som Umeå levererade idag! Men besviken blir man över att endast 11 herr- resp 3 damelit släpat sig dit. Det går liksom EN tävling i norrland och folk söder om dalälven flippar för det är ju så LÅÅNGT! Men utan att blinka kör man samma sträcka till Tjörn eller Malmö. Skärpning!!
Samma fenomen på kortbane-SM i Sundsvall, en chans att marknadsföra sin sport i TV och slåss om mästartröjan men 3,5h norr om Stockholm är ju bara omöjligt långt!! 9 damer och under 30 herrar till start och då var det sammanslaget med juniorklassen…
Jaja, jag är nog lite märkt av de hundrafemtielva resor längs Norrlandskusten jag själv tvingats göra för att ta mig söderut. EN gång kan väl folk ändå släpa sig hit.
Idag var tanken att jag skulle stå på startlinjen i kortdistans-SM i Cykel på SM-veckan i Sundsvall. Dock visade det sig vara lite dumt att försöka göra överhuvudtaget något annat än att inta vågrätt läge efter Vansbro triathlon, kroppen fick nog och gav igen med både nackspärr och förkylning.
Nåja, inte hela världen även om det hade varit jättekul, känner att jag lärde mig en hel del om GP-lopp på Soldvarvi. Jag har åtminstone tid att jämna ut solbrännan! Men nu här närmast blir det kul att slå på SVT 1:
9.30 drar damerna igång, jag tror på guld till junioren Frida Knutsson från Falu CK!
11.15 är det dags för herrarna, då blir nog Jonas Ahlstrand svårslagen.
Frida Knutsson och Jenny Rissveds ställde skåp på Velodrom GP för ett par helger sedan. Foto: Henrik PlyhmDelar av herrklungan på SM i linjelopp på Sollerön förra helgen,
I lördags var det alltså återigen dags för tävling! Denna gång i Vansbro, lagom nära Falun så det var väldigt skönt att få slippa resa så långt.
Fokus efter Danmark har legat på återhämtning, och kroppen har svarat riktigt bra på cykeln! Solleröloppet och Soldvarvi gick ju bra, och på tisdagen lyckades jag spurta upp pulsen i 202 och vinna Dalacupen i cykel i Svärdsjö. Löpningen däremot har varit hemsk, det enda jag gjort på den fronten var en promenad med korta jogginslag, plus en 40 minuters lätt jogg (som jag blev jättetrött av).
Hade således inga större förväntningar på löpbenen på tävlingsdagen, men det stora målet för dagen var att bevisa för mig själv att jag kunde behålla trycket hela vägen på en platt cykelbana, efter den falnande cykelinsatsen i Danmark.
Det var varmt och soligt i luften, men vattnet mätte endast strax över 14 grader. Tävlingen hade dispens för att inte behöva korta simningen då, och jag tycker att det är helt rätt beslut med hänsyn till de många motionärer som tränat hela året för att genomföra sträckan, då vill man inte göra “nästan hela sträckan”. För egen del hade det dock räckt med max 1500m, började frysa på slutet. Jag hanterar inte kallt vatten så bra och all energi gick åt till att försöka andas avslappnat. Kraft framåt och navigationsförmåga fanns det inte mycket av men jag tog mig runt utan panik. Ingen simning att skriva hem om men good enough!
På cykeln var det jag och wattmätaren, höll noga koll på om jag var på väg att tappa kraft och såg till att sträcka ut benen när det började kännas stelt och enformigt. 37km/h i snitt och stark på slutet, jobbet väl utfört!
Ut på löpningen visste jag inte riktigt hur stor ledningen var, men jag hade inte sett några tjejer bakom mig iallafall. Gick ut i nåt slags halvgnet-tempo, försökte slösa så lite energi som möjligt för att hålla hela vägen bara. Det dröjde ett bra tag innan jag mötte Katarina på andra plats, hon såg stark ut och jag vet att hon verkligen kan springa men min ledning var 15 minuter. Kände mig ganska lugn och det enda jag skulle behöva göra var att inte vägga. Sprang på säkerhet men enkelt var det inte ändå, det är väldigt mentalt tufft att vara i ledning och 21km är långt!! Inte blir det enklare av att folk börjar säga grattis med 10km kvar även om det såklart är kul 🙂 Det är därför genomförandet i sig är en prestation på dessa sträckor och alla ska känna sig stolta!
Superglad över att äntligen korsa mållinjen som segrare, verkligen kul på hemmaplan med många kända ansikten runtomkring. Jag vill passa på att tacka organisationen för att de gör ett så fantastiskt bra jobb med att värdesätta både elit och motionär!!
Upp från sim. 📷 Hanna BartholdssonFick en fin transportcykel också, hur visste dom att jag behövde det?! 🙂
Hemma igen efter en riktigt trevlig helg med cykeltävlingar på Sollerön! Väldigt väl arrangerade tävlingar och en perfekt plats att fira midsommar på.
Förra veckan ägnade jag mest åt återhämtning och jag gick in i tävlingen med inställningen att det blir ett intressant experiment att se hur kroppen reagerar så tätt inpå en ironman. Att jag plötsligt skulle ta tvärslut och inte orka nånting fanns definitivt med i beräkningarna men det gick klart över förväntan!
På fredagen gick Solleröloppet på lite drygt 100km av stapeln, med några tuffa passager i banprofilen.
Att återigen sitta på linjecykel kändes roligt men ringrostigt, jag har tappat mycket cykelkänsla av att sitta på tempocykel. Starten gick redan kl 07.15 och det var ingen värme att tala om. I damklungan går det till så att det går ganska sakta under transportsträckorna, men när det är dags för backe blir det hårdkörning och maxpuls. Raka motsatsen till triathloncykling. Första backen kom ganska tidigt i Gesunda och det blev en chock för kroppen att lite halvfrusen ta sig an backen, och fältet sprack upp rätt ordentligt redan där. Att cykla i backe kräver också en del teknik och det kändes väldigt kantigt, men jag lyckades ändå trycka mig upp på råstyrka såpass att jag inte behövde jaga alltför länge för att vara med bland toppen igen strax efter backen. Sen blev det en ganska lång transportsträcka till Orsa där det inte hände så mycket, men jag kände mig stark och var aktiv i dragjobbet. Dags för första backpriset och unga supertalangen Ida Jansson stack iväg, fältet sprack upp ytterligare och även Ida Erngren kom iväg lite. Fler backar väntade och jag kände att jag saknade formen för att kunna gå riktigt hårt i backarna, men ju fler och längre backar desto starkare var jag gentemot de andra. Det jag inte hade i benen hade jag åtminstone i huvudet och jag fick dra mycket efter backarna innan vi fick till ett bra samarbete i klungan som hämtade in Erngren ganska snabbt. Många i klungan verkade inställda på ett race om andraplatsen vilket inte fanns på kartan för mig, men tillräckligt många gick runt för att senare hämta in Jansson. En bra bit plattåkning in till mållinjen och dragviljan i gruppen dog ut. Själv ville jag hålla hög fart med förhoppningen att så många som möjligt skulle bli grillade innan spurten. Gjorde flera utbrytningsförsök men grillade nog mest mig själv. Bra träning iallafall 🙂 Det hade även varit bra att kunna banan, jag gjorde ett sista försök med 1km kvar till mål, upptäckte att det var en skarp vänsterkurva in mot målbacken som gör att man tappar väldigt mycket fart. Var först genom kurvan men sen kom klungan och jag tvärdog på upploppet. 11e plats men med en djärv satsning kan jag bara vara nöjd med vad kroppen klarade!
På lördagen var det dags för kortbaneloppet Soldvarvi, samma sista 1km på banan som skulle tas 10 gånger, spurtpris vartannat varv. Med den spurtform jag haft på fredagen gav jag inte mycket för mina chanser men tänkte att det kunde passa mig ganska bra att komma i utbrytning. Dessutom var jag lite nervös för att behöva trängas alltför mycket i kurvorna då kurvtagningen inte var tipptopp efter några veckor på tempocykel. Min klubbkamrat Clara är duktig på klungspurt så det kändes som att vi skulle kunna göra nåt bra ändå även om jag inte skulle komma loss! Jag gick tidigt, redan på andra varvet och drog upp farten ordentligt, hade lucka men fick återigen se mig bli ikappkörd och omåkt på målrakan. Jag slet mig fast i klungan men i mitten av loppet var jag väldigt nära att orsaka en krasch. Kom fel in i en kurva, låg i mitten av klungan och fick inte mindre än tre bakhjulssläpp. Fick kroppskontakt med Penton, tur att hon är van och stabil så vi höll oss på hjulen. Då blev jag lite skakis och höll mig i bakgrunden resten av loppet, Ida Jansson & Erngren kom loss i en tätduo och idag blev det inget bra samarbete så de höll in i mål. Clara satt iallafall med bra i klungan så jag riktade in mig på att försöka hjälpa henne om det eventuellt skulle spricka upp mer, men det gjorde det inte. Jag var bland de sista in i kurvan mot upploppet, och fick väja för tre tjejer som krokade i varandra strax innan. Inget bra utgångsläge men på upploppet lyckades jag faktiskt pressa mig förbi rätt många och kom in på 7e plats, lite revansch för fredagens misslyckade upplopp!!
På söndagen var jag alldeles mosig i huvudet, men benen kändes helt ok så jag bestämde mig för att ändå testa köra Velodrom GP på hemmaplan i Falun. Det är en väldigt teknisk bana med en massa kurvor, och jag har inte kört den förut så ett mastervarv fick räcka för att försöka lära mig banan. Hamnade bakom helt fel personer på första varvet, svängde dåligt och kände mig allmänt ofokuserad. Lyckades inte ens komma ihåg banan på andra tävlingsvarvet så då bestämde jag mig för att ge f*n i det hela om jag ändå inte kunde cykla idag. DNF var ju lite tråkigt men så kan det bli ibland!
Herrarnas prisutdelning på Solleröloppet, Falubaserade cyklister på plats 1,7,8,9!Härliga retro-nummerlapparTraditionell midsommarstångsresning fick jag äntligen bevittna på mitt första midsommarfirande i Dalarna!
Hamnade precis utanför topp 10 på Solleröloppet, och precis utanför att få pris på Soldvarvi. Många unga och lovande cyklister visade framfötterna i helgen!Soligt och fint väder var det iallafall för att vara publik på Velodrom GP!Dubbel regnbåge på väg hem från Sollerön! Sällan man är så nära slutet av regnbågen 🙂
I morgon är det dags att tävla igen, då det anrika Solleröloppet går av stapeln! No rest for the wicked. Har ägnat veckan åt återhämtning och det ska bli intressant att se hur kroppen reagerar såhär tätt inpå! Mentalt är jag taggad, musklerna oförskämt pigga men jag sover som en sten på nätterna och på dadgarna känns det ändå som att jag fått en släng narkolepsi. Den som lever får se vad lite tävlingsnerver kan göra på det!
100km är damloppet som startar tidigt på midsommaraftons morgon. Ska bli så kul att hoppa upp på linjecykel igen och få tävla så nära mina vanliga träningsmarker!
Jag kör även kortbaneloppet Soldvarvi på midsommardagen så cykelbenen ska nog få härdas i helgen 🙂
Louise Rundqvist 