Alpe d’Huez triathlon

Nu när jag bloggat så mycket om uppladdningen inför Alpe d’Huez triathlon så får jag väl dra fingrarna ur och berätta hur det gick också. Ibland har jag sådana dagar när kropp och huvud inte samarbetar alls, och en sån dag hade jag just på tävlingsdagen så det gick käpprätt åt h-e.

Resan i sig har ju varit väldigt trevlig, men om man ser till syftet att jag åkte ner, att träna för att sedan prestera bra på tävlingen så blev det ett riktigt fiasko. Jag hade kommit igång bra efter sjukdom, skippat både SM på olympisk och medeldistans för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att prestera på tävlingen och så kommer jag ner, inleder med att krascha och sen svarar inte kroppen alls på tävlingen. Så ja, det suger. Har nog aldrig känt mig så kraftlös på en tävling förr faktiskt.

Sträckorna som skulle avverkas tillhör inte någon av de standardiserade distanserna vilket jag tycker är trevligt. Mycket roligare att man anpassar banan efter terrängen och inte krystar fram nån konstig extrasväng som ändå inte är kontrollmätt. 2,2km simning, 115km backig cykling med 3 stora klättringar och sedan 22km löpning på toppen av Alpe dHuez. Simningen gick i klart och fint alpvatten, men var kall och trång vilket är det värsta jag vet i simväg, jag ville bara bryta efter 400m.

Växlingen gick fint och jag kom iväg ganska bra i början, mest nedför då så det gick ju köra på lite. När vi kom till första långa klättringen, Alpe du grand Serre, efter ca 3 mil avslöjades min brist på vana i långa backar. Åkte jojo fram och tillbaka i startfältet på blandad effekt och lyckades inte hitta någon känsla alls medans Jean-Claude, Philippe och vad alla nu hette stabilt nötte i sitt tempo. Kanske brände jag ut mig nån gång här, jag vet inte men nån rytm hittade jag inte. Dessutom kände jag mig lite illamående och det ville inte släppa på hela cyklingen. I nedförskörningen var jag försiktig, för med färska skrapsår var jag inte så sugen på att vurpa igen. Här kan man förlora jättemycket tid och det gjorde jag också. Uppför Col d’Ornon, nästa klättring så hittade jag faktiskt lite känsla ett par gånger men i väldigt, väldigt korta sekvenser som gick över snabbt. Tog det piano i utförskörningen ner mot Bourg d’Oisans, jag hade redan bestämt mig för att bryta men var ju tvungen att ta mig uppför den där brutala backen Alpe d’Huez ändå. Och hu vad det gick sakta. Och sen ville jag inte mer, låg ändå ca 100 år efter i tävlingen och jag åkte ner för att prestera, inte motionera.

Hänga läpp är ju väldigt okonstruktivt men lite svårt att låta bli ändå. Men det går över. Debatterar lite med mig själv vad jag ska hitta på härnäst, återkommer om det framöver 🙂

2015-07-31 17.29.57
Vi kan ju vara vinnare ändå, jag och Cilla 🙂 Stort tack till Cilla och Annelie för sällskapet och bidragandet till att mina nerver hölls i skick veckan innan!
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s