Det är så dags nu, men nu har kroppen faktiskt börjat svara efter att ha varit ganska så medioker hela sommaren! Vilken fantastisk känsla det är att kunna trycka på så det känns som att benen kommer att vika sig närsomhelst, men ändå ha kraften att kunna pusha lite hårdare.
Banprofil på Baggbo
Ett litet projekt den här säsongen har varit att köra den beryktade Baggbobacken med jämna mellanrum för att se om jag utvecklas nåt. Alla detaljer om backen kan man läsa om på det här gamla inlägget på Öijers blogg eller på Strava. I år körde jag backen för första gången 13 april, då gick det på 7.11 (förvisso i mördande motvind). 23:e maj gick den på 6.36, och 16 juli på 6.09. Nu den 16 augusti kunde jag fläska på med en J*la massa watt i första delen av backen och ändå hålla ihop hyggligt på den flackare delen och sista branten, och vips hade jag putsat rekordet till 5.35! Plötsligt känns inte min egen lilla drömgräns på 5.30 så långt borta 🙂
Igår körde jag även dalacupen på cykel tillsammans med större delen av Faluns toppcyklister. Jag lyckades glömma skorna hemma och kom i sista sekund, så jag fick starta ouppvärmd. Såhär skönt var det! Var ganska aktiv på andra varvet och uppnådde målet att bli trött, tyvärr fanns det inget kvar att spurta med och jag fick ge mig för Hanna. Fick även till ett väldigt nyttigt bricklöp direkt efter, hade ganska så mosiga ben vill jag lova! Både löpningen och simningen börjar också ta sig, så jag är väldigt sugen på en fin avslutning på säsongen!
Många diagram blev det i dagens inlägg. Såhär fint hade normala klubben det i söndags på turen där jag gjorde mitt Baggbo-försök, som även innehöll en hel del fina grusvägar och över 1000 höjdmeter 🙂
Hemma i Sverige och Dalarna igen sedan en vecka. I dunklet efter att ha misslyckats helt med den tävling jag sett fram emot mest på hela säsongen har humöret varit lite upp och ner, kroppen har varit seg och jag har tränat väldigt sparsamt. Veckans projekt har varit att rensa garderob, förråd etc på saker jag inte har någon nytta av, och mycket blev det!! Fick åka med hela bilen fullastad till tippen.
Det har också hänt mycket trevligt, som minigolf, inflyttningsfika och i helgen dubbla sprinttriathlon! Sverige bjuder äntligen på sommarväder så det var helt perfekt att kunna åka till ett par lokala tävlingar, hänga med trevligt folk och få upp pulsen lite!
På lördagen bar det av till Mora. Mora triathlonklubb har ordnat en riktigt fin tävling vid Mora strand, kunde ju ha fått vara nån grad varmare i vattnet bara! Simningen gick lite som förväntat efter ett par veckors skrubbsårsvård, och jag tog mig runt utan att vare sig frysa ihjäl, ta emot slag och sparkar eller få panik, ungefär där la jag ribban för en godkänd simning. Malin Cederberg var nästan 2min snabbare än mig, och en halvminut senare låg Emma Graaf. Bara hoppa upp på cykeln och börja kötta och hoppas på det bästa, och efter första varvet var jag om och förbi. Lyckades dock inte skapa tillräcklig lucka. Blev omsprungen av Emma med lite drygt en km kvar till mål och höll rygg ett tag, men benen ville bara inte och jag fick nöja mig med andra plats. Lärdomen jag drar är att man tydligen behöver löpträna i triathlon också 😉 Efter en förkylning och ca 85% cykelträning i alperna har jag väl inte varit så flitig löpare precis. Men tar det som en spark i arslet och kul att vi fick ett bra race med både omkastningar och små marginaler!!
Man är ju inte bättre än sitt senaste resultat, så idag tog jag cykeln till Ornäs triathlon! En ny tävling i regi av Qwarnsvedens triathlonklubb i samband med Runn-dagarna (Runn är en stor sjö mellan Falun och Borlänge för den oinvigde) Väldigt fint belägen vid Ornässtugan och dessutom, för första gången i år, bra vattentemperatur!! Såg min chans att faktiskt kunna simma och vågade ställa mig långt fram, något som tidigare mest gjort mig översimmad men nu höll jag bra tryck och kom iväg på en fin position, och det var faktiskt bara två killar framför mig upp ur vattnet. Cyklingen kändes bra, och jag låg 2:a totalt efter Clas Björling när vi gick ut på löpning. Dock blev jag visad i fel riktning på första varvet och missade en slinga på ca 300m, men fick en chans att rätta till det direkt efter mållinjen. När jag just hade spurtat för att hålla undan för grabbarna på 2a & 3e plats var det riktigt vidrigt och jag kräktes nästan av att tvingas fortsätta springa, men rätt ska vara rätt och bra att jag fick en chans att rätta till det! Dagen när jag håller undan för Stefan Boremyr på en dalacup (som kom 3a) får helt enkelt vänta på sig 😀 Jag var iallafall procentuellt sett närmare Clas än vad jag var i Mora så jag får döma söndagens prestation som något bättre!
Men en kul och nyttig helg, jag tar med mig några lärdomar:
En spark i arslet för löpträningen
Position är a och o i öppet vatten
Jag presterar bra, kanske t o m bättre dagen efter en sprint
Ut på löpning i ledningen i Mora. Foto: Mora triathlonPrispallen i Mora! Foto: Mora triathlonPrisutdelning vid OrnässtuganJag fick ta emot det vackra Ornässmycket som pris!Förutom en i sprintsammanhang generös summa prispengar i Mora fick jag även en fin tröja som håller mig varm i höst
Nu när jag bloggat så mycket om uppladdningen inför Alpe d’Huez triathlon så får jag väl dra fingrarna ur och berätta hur det gick också. Ibland har jag sådana dagar när kropp och huvud inte samarbetar alls, och en sån dag hade jag just på tävlingsdagen så det gick käpprätt åt h-e.
Resan i sig har ju varit väldigt trevlig, men om man ser till syftet att jag åkte ner, att träna för att sedan prestera bra på tävlingen så blev det ett riktigt fiasko. Jag hade kommit igång bra efter sjukdom, skippat både SM på olympisk och medeldistans för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att prestera på tävlingen och så kommer jag ner, inleder med att krascha och sen svarar inte kroppen alls på tävlingen. Så ja, det suger. Har nog aldrig känt mig så kraftlös på en tävling förr faktiskt.
Sträckorna som skulle avverkas tillhör inte någon av de standardiserade distanserna vilket jag tycker är trevligt. Mycket roligare att man anpassar banan efter terrängen och inte krystar fram nån konstig extrasväng som ändå inte är kontrollmätt. 2,2km simning, 115km backig cykling med 3 stora klättringar och sedan 22km löpning på toppen av Alpe dHuez. Simningen gick i klart och fint alpvatten, men var kall och trång vilket är det värsta jag vet i simväg, jag ville bara bryta efter 400m.
Växlingen gick fint och jag kom iväg ganska bra i början, mest nedför då så det gick ju köra på lite. När vi kom till första långa klättringen, Alpe du grand Serre, efter ca 3 mil avslöjades min brist på vana i långa backar. Åkte jojo fram och tillbaka i startfältet på blandad effekt och lyckades inte hitta någon känsla alls medans Jean-Claude, Philippe och vad alla nu hette stabilt nötte i sitt tempo. Kanske brände jag ut mig nån gång här, jag vet inte men nån rytm hittade jag inte. Dessutom kände jag mig lite illamående och det ville inte släppa på hela cyklingen. I nedförskörningen var jag försiktig, för med färska skrapsår var jag inte så sugen på att vurpa igen. Här kan man förlora jättemycket tid och det gjorde jag också. Uppför Col d’Ornon, nästa klättring så hittade jag faktiskt lite känsla ett par gånger men i väldigt, väldigt korta sekvenser som gick över snabbt. Tog det piano i utförskörningen ner mot Bourg d’Oisans, jag hade redan bestämt mig för att bryta men var ju tvungen att ta mig uppför den där brutala backen Alpe d’Huez ändå. Och hu vad det gick sakta. Och sen ville jag inte mer, låg ändå ca 100 år efter i tävlingen och jag åkte ner för att prestera, inte motionera.
Hänga läpp är ju väldigt okonstruktivt men lite svårt att låta bli ändå. Men det går över. Debatterar lite med mig själv vad jag ska hitta på härnäst, återkommer om det framöver 🙂
Vi kan ju vara vinnare ändå, jag och Cilla 🙂 Stort tack till Cilla och Annelie för sällskapet och bidragandet till att mina nerver hölls i skick veckan innan!
Så, nu börjar jag sakta men säkert komma ur min förkylning. Drygt att det alltid ska ta minst en vecka att bli frisk för mig, kommer så gott som aldrig undan med ett par dagar som en del verkar kunna. Under den veckan brukar jag alltid vara rätt lugn i början, för det går ju över snart. Men på sisådär dag 4-5 börjar jag tappa huvudet och hoppet om att jag NÅNSIN ska kunna träna igen. För det måste ju vara flera månader sen jag gjorde det sist, känns det som iallafall. Vis av erfarenhet vet jag också att träningen kommer att kännas helt fruktansvärt dålig när jag väl kommer igång, men om ytterligare en vecka är jag igång igen.
Idag har jag simmat lite lätt, kul med fräscha muskler iallafall men det tog 400m innan jag blev trött 🙂
Från början hade jag tänkt ställa upp i SM på olympisk distans i Västerås nästa helg. Inte för att jag gjort någon specifik kortdistanssatsning, men för att cykelbanan nog passar mig väldigt bra. Det kommer inte att hinna ske några mirakel på 10 dagar, och det är trots allt ett SM. Jag vill inte komma dit i kass form så därför avstår jag.
Nu ska jag istället köra en hel del backträning och låta tempohojen stå still ett tag! Sommarens stora mål för mig ligger i Frankrike, jag är anmäld till Alpe d’Huez triathlon den 31a juli och planerar sedan att köra Embrunman, känt som världens tuffaste triathlontävling, den 15e Augusti! Båda tävlingar bjuder på brutala backar i franska alperna, sånt tycker jag är kul!
Ett litet blogginlägg får avsluta den här dagen som har varit rätt lång! Uppstigning kl 04 hemma hos Jennys föräldrar i Alingsås för att hinna ner till Grenåfärjan som skulle ta oss till Danmark.
Bor hos världens trevligaste homestay, Randi och Fleming i Ikast en liten bit från tävlingsarenan vilket ju såklart känns jättebra. Pappa har också kommit hit för att titta på och dessutom bjuder Danmark på årets finaste sommarväder vilket skulle visa sig extra viktigt idag på dagens cykling! Jag skulle köra lite längre än Jenny så hon vände hemåt lite tidigare. När jag kom hem undrade dock de andra vad jag gjort av Jenny som inte kommit hem ännu! Dålig känsla direkt, tänkte att hon nog cyklat vilse. Givetvis utan mobiltelefon också. Gav mig ut på ett litet crosslöp och sprang åt det hållet jag tänkte mig att hon nog var (benen kändes förresten bra) men ingen Jenny. Hoppade in i Jennys bil som jag aldrig kört förr när jag kom hem och började leta på måfå i en stad jag inte känner till. men snart ringde mobilen. Jenny hade hade punka, punkasprejen funkade inte, ingen aning om var hon var och promenerat i typ en timme. Till slut stoppat nån random dansk på gatan och ringt hem till Sverige för att ta reda på mitt nummer. Fick prata med dansken som lånat ut sin telefon, så det kändes ju sjukt lovande att hitta henne nu när jag skulle få instruktioner på jyllandsdanska över telefon samtidigt som jag körde!! 🙂 Men det gick som tur var. Dansken visade sig kunna varenda gata i stan och guidade mig rätt (jag var i helt motsatt ände) och sagan fick ett bra slut då även Jenny fick sitt crosslöp gjort till sist!
Platt är det i grannlandet!!Middag ute i motljus 🙂
Nu börjar det dra ihop sig till årets första tävling där jag verkligen hoppas kunna göra bra ifrån mig! Den 13:e juni går Challenge Denmark i Billund av stapeln.
Jag känner mig väldigt sugen på att köra en fulldistans och är mer avslappnad och positiv än jag brukar vara inför tävling. Även om det kommer med en liten servering på sidan av med osäkerhet över om jag tränat tillräckligt! Det går ju liksom inte att testa formen på så långa sträckor så den som lever får se, jag vet bara att kroppen inte har uppvisat några tendenser att tröttna på sistone 🙂 Just nu hoppas jag bara verkligen på lite varmare temperaturer, vattnet just nu mäter 13 grader och det vore väldigt tråkigt med avkortad simning. Inte varmare här hemma heller så det får väl bli att hoppa i Stångtjärn nån dag och träna på att hantera kylan… brr! Vädret är väl inte riktigt som jag eller nån annan tänkt sig den här tiden på året, vilket inte är jättemotiverande, men man får klappa sig själv lite extra på axeln när jobbet ändå blir gjort!
Challenge Denmark kommer att visas på Eurosport 2 dessutom så se till att kolla in det!
Känslan efter ett misärpass i elakt hagel!
Scandinavian Outdoor Games gick av stapeln i helgen också, agerade publik och är rätt nöjd med valet att inte tävla i misärvädret! Tog lite bilder från Långa Lugnet och Stora Stöten Swimrun
Var ganska aktiv på andra varvet och uppnådde målet att bli trött, tyvärr fanns det inget kvar att spurta med och jag fick ge mig för Hanna. Fick även till ett väldigt nyttigt bricklöp direkt efter, hade ganska så mosiga ben vill jag lova! Både löpningen och simningen börjar också ta sig, så jag är väldigt sugen på en fin avslutning på säsongen!
Louise Rundqvist 