Det är så dags nu, men nu har kroppen faktiskt börjat svara efter att ha varit ganska så medioker hela sommaren! Vilken fantastisk känsla det är att kunna trycka på så det känns som att benen kommer att vika sig närsomhelst, men ändå ha kraften att kunna pusha lite hårdare.

Ett litet projekt den här säsongen har varit att köra den beryktade Baggbobacken med jämna mellanrum för att se om jag utvecklas nåt. Alla detaljer om backen kan man läsa om på det här gamla inlägget på Öijers blogg eller på Strava. I år körde jag backen för första gången 13 april, då gick det på 7.11 (förvisso i mördande motvind). 23:e maj gick den på 6.36, och 16 juli på 6.09. Nu den 16 augusti kunde jag fläska på med en J*la massa watt i första delen av backen och ändå hålla ihop hyggligt på den flackare delen och sista branten, och vips hade jag putsat rekordet till 5.35!  Plötsligt känns inte min egen lilla drömgräns på 5.30 så långt borta 🙂

Igår körde jag även dalacupen på cykel tillsammans med större delen av Faluns toppcyklister. Jag lyckades glömma skorna hemma och kom i sista sekund, så jag fick starta ouppvärmd. Såhär skönt var det!
Var ganska aktiv på andra varvet och uppnådde målet att bli trött, tyvärr fanns det inget kvar att spurta med och jag fick ge mig för Hanna. Fick även till ett väldigt nyttigt bricklöp direkt efter, hade ganska så mosiga ben vill jag lova! Både löpningen och simningen börjar också ta sig, så jag är väldigt sugen på en fin avslutning på säsongen!

Många diagram blev det i dagens inlägg. Såhär fint hade normala klubben det i söndags på turen där jag gjorde mitt Baggbo-försök, som även innehöll en hel del fina grusvägar och över 1000 höjdmeter 🙂